Mao ska ha en minnesruna i cyberrymden

Nu har Mao varit död i två veckor. I sommar har han inte varit "ute och ränt" utan legat hemma och sovit. Och han började spinna så fort jag tittade på honom. Han har ALDRIG spunnit förr. Han var mycket änglalik. Sista veckan hade han det bra. Jag hade hört av Ingar att gamla katter kunde få svårt att ta tillvara proteinet i maten, varpå jag varvade vit fisk, lever, hjärta och lammfärs i hans skål.
Jag hade ingen tanke på att han var döende. Jag tänkte mig nog ett eller två år till. Han rörde sig så smidigt och sov så avspänt – fast väldigt mycket. Jag åkte till Malmö för att vara barnjakt till Axel, när taxen och jag kom hem låg Mao död bredvid sängen. Jag trodde först att han sov.

Jag saknar honom.

Han kom till mig när han var två-tre år. Han var randig och hans ögon var gula. Han hade en extra tå på varje tass. Jag gav honom smeknamnet Tummen och döpte honom till Mao. Han hette Sigge i sitt tidigare liv. Jag skulle hålla honom inne i fyra veckor så att han inte skulle rymma tillbaka till Stockholm. Han glodde mörkt på mig hela tiden. Han avskydde mig. Efter tre veckor släppte jag ut honom: Mao tog språng på tre meter, horisontalt och vertikalt, for upp i tallarna och försvann. Jag har aldrig sett något liknande och djupt imponerad och trodde aldrig att jag skulle få se honom igen. Men han kom tillbaka och sedan levde vi ihop i tolv år. Det fanns inte tillstymmelse till musliv i Stugan. Traktens fåglar och kaniner minskade i antal. Mao var en väldig jägare.

 
 Här är ett ungdomsporträtt av Pelle och Mao.