Pelle och jag är ute och cyklar

än på den ena sidan,
än på den andra,
av trafikförordningen, vi är verkligen ute och cyklar.
Mitt vakande enda öga spejar, det andra skelar uppåt skyn
där molnen fått rosa trosor.
Havet dånar, vinden tar i,
tre kråkungar sitter i ljungen och skränar
fast de inte ens kan hålla reda på vingarna i medvind.
-Friskt väder, säger Pelle till mig och håller svansen rakt upp.

Ja, hurra för storm och skymning och uppiggande dramatiskt väder!

Jag kommer aldrig mer tillbaka

B och jag åkte till en gelbgjutare för att hämta en takkrona som hon lämnat in för renovering. Gelbgjutaren överlämnade den andäktigt. Han pekade ut alla detaljer som var särskilt fina och jag var lika imponerad som han var. Han sa att det var roligt att få sätta en så gammal fin krona i stånd som nu skulle lysa ytterligare något sekel.
Han hade en katt som han inte tyckte om att resa ifrån. Han var en djurvän. Sådana tycker vi om.



Här är några fina djur som A ritat.

Sedan åkte vi till Ullared - vi var i närheten. Eftersom vi nu hade en ljuskrona reparerad för en förmögenhet och en stöldbegärlig tax i bilen skulle vi turas om att gå in. B gick först.
Parkeringsplatsen strålade av ljus och regnet öste ner. Kundvagnar bräddfyllda av gula plastpåsar skymtade förbi utanför fönstret. Jag läste om Ätratraktens sevärdheter och taxen snarkade. Det var frid o fröjd.
Så var det min tur.
Jag hade varit i Ullared en gång för tjugo år sedan, så i princip visste jag vad det var jag frivilligt gav mig in på.
Men då var jag yngre och hade nog nerver av stål. Jag hann ta 2 ostar, 4 kantarellburkar och ett parti rakhyvlar att raka benen med nästa sommar!, sedan rusade jag till kassan. Kassörskan sa att mina inköp kostade ettusenåtta kronor, jag protesterade och hon sa "förlåt, hundraåtta men jag är så van vid att säga tusen".
Med raska steg ilade jag ut och jag kommer aldrig mer tillbaka.